hejsan, på onsdag börjar jag fotboll med halle. :D
pinsamt eller ? ohja . <3

idag har jag kollat emmas handbollsmatch, och bara varit helt sjukt jävla depp.
imorgon blire väl va hemma antar jag, *host*.

jag hatar verkligen allt, att leva, att aldrig komma någonstans.
att alltid behöva stå kvar på en och samma plats, bortsett från de små steg jag tar bakåt,
och samtidigt se alla jag känner bara gå längre och längre framåt.
jag hatar det, jag vill kunna va som alla andra.
okej, alla e inte rätt ord, ingen har de bra jämt.
men vem fan visade lite respekt för mig sist, och när var det?
känner mig som en jävla dörrmatta, alla bara trampar på mig, ser mig knappt.
känner mig så värdelös.
ingenting e värt nåt längre, inte ens ..
jag trodde inte dethär.
och det e fan nog det som sårar mig mest.
att bara bli sviken om och om igen, aldrig någonsin gå framåt.
jag lär mig inte av mina misstag, sjunker bara lägre.
jag lovade mig själv att hålla dig från att falla, men jag måste bryta det löftet,
för just nu håller jag på att falla själv.
''wait, like the drug, like the change in the pain it goes on, for so long, and oh, how it hurts in the worst way now that you're gone, it's so wrong.''
kan du komma hit och dra upp mig ur gropen jag fastnat i ?

tack för hjälpen, älskling.